Höstdåd av Anders de la Motte

En sensommarkväll 1990 tältar fem barndomsvänner vid sitt hemliga badställe, ett nedlagt stenbrott på en skånsk ås. Nyss har de tagit studenten och vuxenlivet väntar runt hörnet. Stämningen är därför upprymd, men också vemodig eftersom vännerna inser att den här kvällen innebär ett farväl både till ungdomstiden och till varandra. På mer än ett sätt ska det visa sig för när morgonen gryr och det första höstregnet fallit flyter det en kropp i stenbrottets mörka vatten. En tragisk olycka fastslår polisutredningen, men alla är inte övertygade.

I tjugosju år förblir händelsen ett sår i bygden, en konflikt som stilla bidar sin tid. Och när den gamle polischefen ersätts av Anna Vesper, en nyinflyttad mordutredare från Stockholm, börjar dunkla krafter sättas rörelse. Snart har Anna inget val. Hon måste ignorera alla varningar och öppna ärendet från hösten 1990. Hösten få säger sig minnas men som ändå aldrig blivit glömd.

Boken är uppdelad på två tidsåldrar, dåtid och nutid. Dåtid utspelar sig 1990 då de fem ungdomarna tältar vid stenbrottet och i nutid får vi följa Anna och hennes dotters flytt till en liten ort i Skåne där Anna fått jobb som polischef. Fallet vid stenbrottet har legat som en tyst, mörk hemlighet sedan det hände och den här bykänslan kommer verkligen fram. Ingen vill hänga ut någon, ingen vill berätta om något de eventuellt sett för de vet vad som kan hända och så vidare. Alla känner ju alla på sådana ställen och rykten sprids snabbare än vinden. Jag känner igen mig väldigt mycket där eftersom jag är uppväxt i ett litet samhälle.

Boken har både ett driv och är lättläst, vilket resulterade i att jag läste ut den ganska snabbt. Historien var såklart även spännande och man ville veta mer om karaktärerna. Ju längre boken går, desto mer får man veta om t.ex Anna Vesper och varför hon ”flyr” från sitt gamla liv. Man får också nys om vem den mystiska Håkan är som Anna ”pratar med” i sitt undermedvetna.

Ett litet problem som jag kände att boken hade var att det var ett helt gäng med stereotyper och i vanliga fall stör jag mig inte på det, men här är det inte mycket till karaktärsutveckling. Den enda som egentligen förändras längs vägen är Jens, vilket är konstigt med tanke på hur han betedde sig från början och vilken sida han uppenbart stod på. Det tog inte mer än ett slagsmål innan han ändrade uppfattning. Lite märkligt!

Slutet hade jag faktiskt inte väntat mig. Eller jo, kanske till viss del men inte motiven. I det stora hela var det som sagt snabb och bra läsning, men kanske att jag hade förväntat mig något mer.

Tack till Forum för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 3/5

Författare: Anders de la Motte
Utgivningsår: 2017
Förlag: Forum Bokförlag
Läst klart: 15 september 2017
Finns hos: Adlibris | Bokus

Annonser

Selfies av Jussi Adler-Olsen

VARNING FÖR SPOILERS OM MAN EJ HAR LÄST DE TIDIGARE DELARNA I SERIEN!

Avdelning Q håller som vanligt till i Köpenhamnspolisens källarrum, men står nu inför stora utmaningar. Dels vad gäller arbetet, men också på det personliga planet. Gruppens sammanhållande länk Rose har nämligen sjunkit ner i en psykos vars trådar leder långt tillbaka in ett mörkt förflutet. Ett förflutet där ett grymt brott kan ha begåtts.

Det har kommit ledningen till känna att uppklarningsstatistiken för Avdelning Q ligger långt under det förväntade. Utan Roses hjälp måste de tre återstående medlemmarna – den karismatiske ledaren Carl Mørck, mystiske Assad och det senaste tillskottet Gordon – kämpa för att övertyga dem om att de ska få fortsätta sitt arbete. Samtidigt hittas en äldre kvinna mördad i Kongens Have och en galen bilist har inlett en dödlig jakt på unga kvinnor, medan nya brott planeras på en helt annan plats. Har händelserna ingenting med varandra att göra, eller finns ett samband begravt någonstans?

De senaste två böckerna av Adler-Olsen har faktiskt gjort mig lite besviken så det var inte med höga förväntningar jag valde ut Selfies på Storytel. Det är dock en serie som jag inte bara kan lägga ner eller låta vila eftersom jag har fastnat så för karaktärerna, för Avdelning Q och dessutom är ju Stefan Sauk en fantastisk uppläsare. Hur som helst, jag blev positivt överraskad efter bara några kapitel och trots att det har tagit lång tid att lyssna klart på boken kändes det nu som att Adler-Olsen hittat tillbaka.

Som vanligt är det ju Carl, Assad, Gordon och Rose som tar mest plats i boken och det är väl det jag gillar med den här serien. Fyra så otroligt olika individer som försöker göra sitt bästa för att samarbeta. Carl och hans syrliga kommentarer och personlighet som ingen annan, Assad är skön på sitt sätt, Gordon vet vi inte så mycket om ännu men han verkar vara väldigt ödmjuk och så då Rose som minst sagt är speciell. I den här boken får vi veta mer om hennes bakgrund, hur hon har blivit den hon är idag och så vidare. Det var riktigt intressant! Anne-Line Svendsen får också stor del i berättelsen och jag tyckte det var hemskt spännande att följa henne. Hur går man från socialsekreterare till seriemördare liksom?

De olika fallen vävs ihop på ett snyggt sätt och i slutändan har vi fått svar på alla våra frågor. Det ska bli spännande att se vad fortsättningen blir av det här och hur det ska gå med Rose. Jag längtar faktiskt redan efter nästa bok!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Jussi Adler-Olsen
Uppläsare: Stefan Sauk
Serie: Avdelning Q #7
Utgivningsår: 2017
Förlag: Bonnier Audio
Lyssnat klart: 10 augusti 2017
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare delar i serien:
Kvinnan i rummet (Avdelning Q #1)
Fasanjägarna (Avdelning Q #2)
Flaskpost från P (Avdelning Q #3)
Journal 64 (Avdelning Q #4)
Marcoeffekten (Avdelning Q #5)
Den gränslöse (Avdelning Q #6)

Veckans topplista v. 31 – Crimetime

Johanna har nu kört igång Veckans Topplista och självklart tänker jag vara med. Det första temat, veckans tema, är crimetime och tanken är alltså att vi ska lista våra fem deckarförfattare som vi vill läsa mer av just nu. Kul va?

  1. Lars Kepler – Det var inte länge sedan jag läste den senaste boken i raden om Joona Linna men jag längtar redan efter mer, mer, mer. Kanske tar jag tag i deras fristående Playground emellan?
  2. Elly Griffiths – Det har kommit ut flera stycken på svenska sedan sist jag läste Griffiths böcker så det är väl bara att ta tag i? Ja, snart.
  3. Emelie Schepp – Ja, detta har jag tjatat om innan men snart så.
  4. Dan Brown – Eller räknas hans böcker som deckare? Jo, det gör vi nu i alla fall. Hans kommande bok är väldigt högt upp på köp-listan.
  5. Liza Marklund – Den författare som gjorde att jag började läsa på riktigt skulle jag säga men nu var det länge sedan jag läste något från henne. Jag har inte ens kommit igenom hela Annika Bengtzon-serien ju. Skäms på mig.

Hur ser era listor ut?

Syndafloder av Kristina Ohlsson

VARNING FÖR SPOILERS OM MAN EJ HAR LÄST TIDIGARE DELAR I SERIEN!

En man hittas skjuten i bröstet, sittande i en fåtölj framför brasan. Märkligt nog bär han sin dotters vigselring på lillfingret. I en annan del av stan söker en begravningsentreprenör efter sin bror. En bror som han verkar vara ensam om att sakna och som han fruktar kan vara borta för alltid. Samtidigt kämpar en kvinna för att inte förlora kontrollen när hennes man blir mer och mer farlig. Tiden rinner snabbt undan och hon får allt svårare att skydda sig själv och sina barn.
Fredrika Bergman och Alex Recht ser samband mellan de olika fallen och leds in i en cirkel av spår där gamla synder kommer tillbaka. Någon lämnar meddelanden till Alex, någon som vill ställa allt tillrätta. Men vem är den anonyme brevskrivaren och varför tycks gärningsmannen alltid ligga steget före?

Det var så himla länge sedan jag läste en bok i den här serien att jag hade glömt vad som egentligen hade hänt men det tog mig inte lång tid att återigen vara med på spåret. Och så efterlängtad den här boken var! Så skönt att komma tillbaka till karaktärerna, till Kristina Ohlssons sätt att skriva och Mirja Turestedts sätt att berätta.

Till att börja med handlar det återigen om flera olika fall som på ett eller annat sätt snörs samman. Trots Alexs och Fredrikas privata problem jobbar de otroligt bra tillsammans men något som jag finner lite märkligt är att de sällan pratar med varandra. Visst, vi har förstått att Fredrika är väldigt inåtdragen och sällan pratar med någon men visst hade hon kunnat berätta om Spencer för Alex? Det hör egentligen inte hit men var något jag tänkte på under i princip hela bokens gång. Varför vilja vara ensam med en sådan tuff sak?

Slutet för mig var lite överraskande samtidigt som att alla bitar föll på plats på något konstigt sätt. Jag ser verkligen fram emot fler delar i serien, för det kommer väl?

Mitt betyg: 4/5

Författare: Kristina Ohlsson
Uppläsare: Mirja Turestedt
Serie: Fredrika Bergman #6
Utgivningsår: 2017
Förlag: Piratförlaget
Lyssnat klart: 31 maj 2017
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare delar i serien:
Askungar (Fredrika Bergman #1)
Tusenskönor (Fredrika Bergman #2)
Änglavakter (Fredrika Bergman #3)

Paradisoffer (Fredrika Bergman #4)
Davidsstjärnor (Fredrika Bergman #5)

Den gränslöse av Jussi Adler-Olsen

9789174332957En telefonsignal skär genom källaren i Köpenhamns polishus och väcker kriminalinspektör Carl Mørck från den sedvanliga morgonluren med fötterna på skrivbordet. När Carl förstår att kollegan från Bornholm vill ha Avdelning Q:s hjälp med ett gammalt hopplöst fall blir han genast avvisande. I andra änden av tråden läggs luren tyst på. Några få timmar senare står det klart att konsekvenserna av Carls kallsinnighet varit katastrofala.

Tillsammans med kollegorna Assad, Rose och Gordon dras Carl in i utredningen av en sjutton år gammal tragedi. En ung livsglad kvinna försvann från en folkhögskola på Bornholm och hittades död hängande i ett träd några kilometer därifrån. För den skeptiskt lagde Carl blir det mystiska fallet särskilt svårt att finna reda i. Efterforskningarna leder till en soldyrkande sekt på Öland och en manipulatör med järnvilja som inte skyr några medel för att skydda sig själv och de sina.

Det var ett tag sedan jag läste om Carl Mørck och gänget på Avdelning Q så därför var det extra roligt att dra igång lyssnandet av denna bok. Jag var inte jätteimponerad av den senaste boken i raden, Marcoeffekten, men förväntningarna var ändå höga här. Tyvärr infriades de inte denna gången heller.

Jag valde att lyssna på boken som ljudbok via Storytel och det var då Stefan Sauk som var uppläsare. Jag gillar Sauk och hans röst och tycker att den passade bra till bok och handling. Handlingen kändes dock lite småflummig och jag tyckte delvis att det var svårt att hänga med. Jag vet inte om det berodde på att det var just en ljudbok men det tog mig i alla fall väldigt lång tid att lyssna klart på den. Vad gäller själva fallet tyckte jag inte att det var jättespännande. Sekter i sig kan ju vara väldigt fascinerande men här saknades något för att jag skulle tycka att det var intressant.

Karaktärerna i dessa böcker är ju minst sagt speciella, men det är också det som gör böckerna spännande och roliga. Jag gillar Carls bitterhet, Assads idéer och ibland även Rose.

Jag hoppas innerligt att nästa bok i serien är ett rejält steg uppåt för jag vill inte bli besviken på nytt.

Mitt betyg: 2/5

Författare: Jussi Adler-Olsen
Uppläsare: Stefan Sauk
Serie: Avdelning Q #6
Utgivningsår: 2015
Förlag: Bonnier Audio
Lyssnat klart: 18 juli 2016
Finns hos: Adlibris | Bokus | CDON (ljudbok)

Tidigare böcker i serien:
Kvinnan i rummet (Avdelning Q #1)
Fasanjägarna (Avdelning Q #2)
Flaskpost från P (Avdelning Q #3)
Journal 64 (Avdelning Q #4)
Marcoeffekten (Avdelning Q #5)

Veckans bokbloggsfråga v.15

Redan onsdag! Vart tar tiden vägen egentligen? Jag tänkte i alla fall börja dagen med att svara på Barnboksbloggens bokbloggsfråga för veckan. Den lyder:

Veckans-bokbloggsfraga-e1453031446922Tycker du om att läsa deckare? Vilken typ av deckare föredrar du i så fall, kluriga pusseldeckare, polisromaner, hårdkokta kriminalromaner eller något helt annat? Vad är det som gör en deckare till en bra deckare? Och vad tycker ni om de deckare för barn som har blivit så populära de senaste åren? 

Ja, jag älskar deckare! Jag läser alla typer av deckare dessutom så det är svårt att välja en. Jag gillar det hårdkokta men jag gillar också polisromaner. Ibland är det trevligt med pusseldeckare också så ja, det beror nog mer på humöret skulle jag tro.

Vad gör en deckare till en bra deckare? Jag skulle vilja påstå att det är beroende på samma saker som vilken annan bok som helst. Handling, karaktärer, miljöer och så vidare. Det enda jag kanske skulle lägga till här är då spännande fall man får följa.

Tyvärr har jag inte läst någon deckare för barn ännu, men det kanske kommer också. Om inte annat om ett par år då Charlie börjar läsa.

Vad tycker ni? Läser ni mycket deckare?

Motvind av Dan Buthler och Dag Öhrlund

motvind-buthler_dan-35425065-frntlJacob Colt, den skicklige men trötte kommissarien vid Europol i Haag, har inte gett upp sitt livs kamp: att sätta dit den man som förstört hans liv – Christopher Silfverbielke.
När Colt en dag blir kontaktad av Silfverbielkes syster Anna, som ber honom att spåra upp och döda hennes bror, tvekar han därför inte.
Under tiden som Jacob och Anna smider planer funderar Silfverbielke på sin framtid. Snart tänker han lämna landet för gott.
Hans exitplan hejdas emellertid av ett telefonsamtal. Pressen har upptäckt en koppling mellan Silfverbielkes företag TrioSoft och scientologerna, och aktiekursen sjunker som en sten. I ett slag är alla hans miljoner utraderade.
Någon måste få sota för det. Silfverbielke beslutar sig omedelbart för att dra åt tumskruvarna på finansmannen Herbert de Wahl. Genom en djävulsk uppfinning kan han betrakta sitt offer medan denne spelar rysk roulette med döden.
Samtidigt har Silfverbielke det inte så dumt på fritiden. Iskall champagne, kokain och undergivna kvinnor piggar alltid upp. Och Maja Liif, den socialdemokratiska riksdagskvinnan som tidigare haft en affär med Christopher, blir lite förvånad men ändå smickrad när han plötsligt en dag tar kontakt igen. Ända tills hon inser att hon vandrat rakt i en fälla …

Jag vet faktiskt inte riktigt vart jag ska börja. För ett par böcker sedan (efter Uppgörelsen) tyckte jag att den här serien borde börja tänka på refrängen, knyta ihop de lösa trådarna och bara lägga ner men så blev inte fallet. Jag har dock fortsatt att följa psykopaten Christopher Silfverbielke men här blir det på tok för mycket, även för mig.

Händelserna från en tidigare bok i serien upprepas mer eller mindre här. Det är som vanligt mycket våld, sex och knark men Silfverbielke börjar få det lite hett om öronen. Jag har tidigare inte tyckt och tänkt så mycket om kommissarie Colt men här är han ungefär lika smart som en filbunke. Jag har svårt att tro att Colt hade varit kommissarie och nu arbetat vid Europol om han verkligen varit så dum som författarna får honom att framstå här. Det blir liksom inte trovärdigt! Dessutom saknar jag polisarbete och framförallt Colt i sitt rätta element tillsammans med Linda, Henrik och de andra.

Ja, som sagt så blev det alldeles för mycket även i den här boken och jag känner mig ytterst tveksam till att fortsätta läsa serien nu. För fler böcker vågar jag tro att det kommer med tanke på avslutningen i denna.

Tack till Lind & Co för recensionsexemplaret!

Jag har läst den här boken i mars månads spänningsutmaning. Läs mer här.

Mitt betyg: 2/5

Författare: Dan Buthler och Dag Öhrlund
Serie: Christopher Silfverbielke #7
Utgivningsår: 2016
Förlag: Lind & Co
Utläst: 21 mars 2016
Finns hos: Adlibris | Bokus | CDON

Tidigare böcker i serien:
En nästan vanlig man (Christopher Silvferbielke #1)

Grannen (Christopher Silfverbielke #2)
Återvändaren (Christopher Silfverbielke #3)
Uppgörelsen (Christopher Silfverbielke #4)
Erövraren (Christopher Silfverbielke #5)
Hämnaren (Christopher Silfverbielke #6)